Allt kan dock inte missförstås. Det är väl ganska självklart att journalister inte ska sitta i fängelse, lika självklart som att bistånd till en diktatur och övergreppsstat är just det. Lika tydligt som att Etiopien går oljebolagens ärenden i exploateringen av det egna landet och får bistånd från Sverige av just det skälet. Det är liksom den kapitalistiska logiken, kalla det kapitalets diktatur, som styr Sverige nu, också med brandgul slips. 2+2=4; inte 5. Nuläget kan inte tolkas annorlunda. Vill man vara riktigt infernaliskt så kan man prata om diktaturernas förbrödning, och det vill man ju. Tänka att det ska vara så svårt. Att Abebe Bikila sprang barfota och vann det olympiska maratonloppet i Rom starkt influerad av svensk fysisk fostran var en god sak men är historia nu.

Monarkin är ett annat sådant. Om nu folk verkligen vill ha sina veckotidningar med monarki i spalterna så tycker jag att också en demokrati kan ha plats för det men däremot så tycker jag att det är rimligt att precis som man slapp att betala skatt till statskyrkan innan den begav sig så kan man väl få kryssa bort apanaget på skattsedeln. Man kan också tänka sig en särskilt K-märkt överklasskatt, vad nu en sådan kunde ge.

Stalinism är ett annat sådant. En medveten stalinist döljer i dagens läge att han/hon är det medan en omedveten stalinist kan man inte tänka sig. Om man är stalinist alltså.  Kan man tänka sig. Det är till exempel ingen som tror att Carl Bildt är stalinist. Om han agerat tidigare kunde det ha varit avslöjande. Jag tror också att den aktuella terroristdomen inspirerats av Busch.

-o-

I onsdagens SVD lär Aftonbladet höja rösten med en egen annons vilket tyvärr inte går att länka till. Det lär inte argumenten bli bättre av !

Knausgård sitter och hittar på sin realism i ett hus på Triangelen i Malmö som jag passerar varje kväll på väg hem från min egen diktarlya på Köpenhamnsvägen. Jag sitter där och skriver några timmar varje kväll. Sedan kommer jag plötsligt på att tiden går fort när man har roligt och får skynda hem.  Cyklandes. Det är mitt bidrag till äldrevården. Rödljusintervallade omständigheter gör att jag får stanna vid ett trafikljus i höjd men en gammal prenumerantkverulant, när jag nu någon gång emellanåt inte skiter i det. Därifrån kan jag blicka mot Knausgårds fönster. På så sätt binder oss minnena, arbetet, resandet och litteraturen samman. Inte på något vis kan jag också säga. Däremot, och det var väl det jag hade att säga i saken; det svenska kulturintresset för Knausgård, och för all del norska också, säger en hel del, och att Vårt Livs Nåväl också är ett gångbart uttryck för densamma.

Skandinaver kan sin skandinaviska, särskilt när det handlar om skandinavelskådning. Skandinavien är ett annat namn för Storskåne och det är nog bara Gustav den andre Adolf med sina geopolitiska insikter och kejserliga ambitioner som förstod och praktiserade folkutrotning i Blekinge och Skåne därefter.

Det var en på sina sätt omedveten tid men det är först nu som jag  förstår vad begreppet omedveten betyder. Vet du det? Det får bli julgåtan att pyssla med i mellandagarna. Det rätta svaret är en synonym. Utgångspunkten är att alla begrepp är praxis; de betyder vad de är eller utgör.

Begreppet illustreras alldeles utmärkt i den här lilla berättelsen.

Tiden i Barcelona ställde en stor universiell fråga på sin spets: Kan man blanda spelstilar? Finns det utrymme för eklekticism. Med den store Ibrahimovoc i anfallet ville Barcelonas tränare Pep Guardiola göra ett inlägg i den debatten och kanske tillfoga katalanerna ytterligare en  dimension. Den långa bollen över hela spelfältet vars mottagande och verkställande i mål är den malmöitiske mästarens signum. Sublimt. Juvenilt. Amazing. (För övrigt något halva Glasgows befolkning minns av Henrik Larsson.) Kunde det vara något också för Barcelona? Svaret blev nej. Det går bara att spela efter en modell i taget, även om modellen i sig kan innehålla olika moment, så måste det vara moment av samma skede.

I kvarteret där jag bor, som för övrigt är en bostadsrättsförening, så hade bostadsrättsföreningen inrättat sig i en butikslokal men efter en del ifrågasättanden om ekonomin och nödvändigheten   så såldes lokalen som bostadsrätt och ett galleri med aktiv konstnär inrättade sig. Som en balansgående kommentar ställde jag upp min bil, som jag inom parantes inte använder särskilt mycket, som en installation på parkeringsplatsen på huskroppens andra sida. Fyndigt tyckte jag om den svartnande vita volvon. Luften i Malmö kan man elda med och över Kirseberg med kommunens (och randkommunernas) bussgarage och en smältande skrotutvinningsföretag i gamla SJ:s reparationshallar är det riktigt mycket sämre. Nåväl, som vanligt skjuter man på budbäraren och uppvaktar parkeringsbolaget vars parkeringsvakter förtvivlat sliter sina böteslappar medan jag rullar runt med bilen varje dag. Folk är inte mycket för samhällskritisk konst och den här installationen får väl närmast betraktas som civilisationskritisk. Någon gång fuskar dom för att sätta dit bilen men sedan ett fall överklagats, utan framgång visserligen, till polisen så slutades detta. Dock ska man beakta småborgarens smak för om inte égelité så vigilanté varpå någon sabbade soppan och hade inte topplockspackningen spruckit så kanske motorn exploderat, explosionsmotor som den är. Eklektiskt värre med andra ord. Installationen får bogseras bort med snaraste och så vi får se om det blir läge att återinstallera.

Det finns många varianter av hundrundor i ett varierat stadslandskap som Kirseberg. Bäst tycker jag om att gå längs Lundavägen ut mot Segevång och Sydsvenskans gamla tidningshus. Det gör inte hundarna så vi går där inte så ofta men jag har ofta undrat hur det kan komma sig att jag trivs så bra med den blandade och lätt schaviga miljön. En annan gata jag trivs med att gå eller cykla på är Norra Grängesbergsgatan som också är närmsta vägen till Augustenborg, eller om man så vill vidare till Djursjukhuset.  Den börjar på vägen från Kirseberg vid Ellstorp och heter då Östra Farmvägen som passerar genom Katrinelund förbi Zlatans Stenkulaskola och upp mot Stadens bästa falafelvagn, vilket då naturligtvis också betyder världens om man nu råkar veta något om falafflar och vardens falafeltätaste stad. I Chicago ligger korvbarerna tätare än hamburgersjappen och det torde också gälla för lilla chicago med falafflar i matvagnarna. Min undran har kommit fram till att en del av min sent utvecklade ungdom tillbringade jag till sjöss och mycket i hamnarna med just sådana schaviga miljöer; mormor och morfars place på Slottsberget och gamla Lindholmen i Göteborg torde också bidraga.

Kan inte låta bli att tänka när skribenten och kommentarerna på Ax:sonska hälleberget Ax:ss fnittrar respektlöst i bänkarna på Turebergskyrkan i Sollentuna, övertygade om att komma från en högre värld där man vet allt om hantverksskicklighet. Vardelöst blir det på malmöitiska. Turebergskyrkan är byggd med återanvänt material och ambitionen är eukemenisk. Som bibelläsare tänker man också på Rut och är glad åt att ambitionen med att förmedla omhändertagande budskap fortfarande existerar. Reclaim kyrkorummet!  Sen laddar jag naturligtvis ner gamle Ruskins The Stones of Venice i min eklektiska läsplatta för han skriver ju just om detta på plats 1848 när sista revolten ebbar ut. ( I Venedig ebbar det då ut och det är väl ungefär där vi är)   ”Hvad Venedigs stenar lära : tankar om arkitekturens förfall : alla vänner af ädel byggnadskonst tillägnade”  heter översättningen som med fördel kan lånas på biblioteket om vederbörande nu inte slängt den förstås! Det gäller att vart femte år låna alla sina favoriter för att de inte ska försvinna. De kan försvinna ändå, men det tror jag att jag skrev om när det begav sig.

-o-

Min bästa läsplatta heter Kindle och vad jag förstår av vad jag kan läsa i tidningen så är det inte riktigt kosher att ha en sådan. Läs själva. Amazon är tydligen ett riktigt dåligt företag. Kanske är det så att företag som vänder sig till den konsumerande medelklassen inte av tradition också kan räknas till de goda företagen? Vilka de nu är? Reglerna verkar inte heller vara på de godas sida? Underligt nog. Som i Sverige! Eller på Sydsvenskan! Vem minns inte han på T, eller nåt.

Hundnytt

Rojalistiska Sydsvenska Dagbladet Snällposten, som var en stark och enad kämpe för Konungamakten och äran står emot Republikanska Sydsvenskans ärekränkta intellektuella, där dock förmodligen reklamavdelningen också vill ha ett och annat ord med i upplagan. Sant men ändå inte sant.

-o-

Det omedelbara svaret på varje fråga är ett känslomässigt ja eller nej. Inte en massa argument. Men argumenten förändrar, så nästa gång frågan ställs så kan svaret gärna bli det motsatta. Om båda är trovärdiga alternativ. Detta är ren existensialism och det är det som gäller i verkligheten. Människan väljer. Också att inte välja är ett val och tron (här: på tronen) lindrar ångesten för ingenting. Men redan Heidegger menade att för att kunna flytta så måste man ha någon annanstans att bo. Bo beter etymologiskt också att bygga.

Alltså! Det räcker inte med av vilja tro sig ha bort kungen. Man måste mena det också = kunna visa på ett påtagligt konkret alternativ som är bättre och som man själv tror på. Annars så tror man så mycket på demokratin att den också räcker till för lite monarki. Läget! – eller hur?

Själv bröt jag armen  i ett annat sammanhang  och slutade med gymnastiken och för att inte träningsabstinensen skulle bli för svår spelade jag mera Basketboll i den då också helt nybildade Basketbollklubben Herkules samt fotboll i också helt nybildade Stella (av Kvällsposten på mittuppslaget en gång utnämnd till Sveriges sämsta). Stella bildades på ett pojklag från trakterna kring Själlands torg som hade vunnit allt som gick att vinna på Dekanens stora grusplan och tilldelades Bulltofta Grusplan som ny Hemmaarena av Malmö Fritid.  Att vi inte bildade en cykelklubb på vägen till och från träningarna är bara konstigt. Det skulle man i dagens bidragsfiskande verklighet förmodligen gjort. Herkules bildades på Kronborgsskolans sista realklasser och han som lärt pojkarna spela Basketboll var Gymnastikdirektören Lennart Willemo som annars också samtidigt var ordförande i Gymnastikklubben Tigrarna som för övrigt inte heller kunde servera någon högre grad av elitverksamhet. På de första träningspassen studsades det med fotbollar. Också. Herkules spelade från första början man-man försvar  och var ganska unika med det och det hade man lärt sig på Basketbollförbundets kurser av Mike Skogberg, bördig från Hawai och med kunskapen om att träna i sand på Waikiikkii Beach gjorde laget uthålligt och segervisst. Det sprangs rundor runt Pildammsparken till och med och det som nu är en specialeffekt i långdistansträning, fartleken, avslutades alltid sista rundan, som för den mindrevetande omalmöbon är på tre kilometer. Under hela min korta basketkarriär i skollag, A-lag, Juniorlag och Apojklag som innefattade Kuli3, DM, seriespel i Div 4,3, 2 och JSM var jag bara med om att förlora tre matcher. Efter en första säsongs trevande inledning så vandrade Herkules rakt igenom seriesystemet till div 1, eller Allsvenskan som det då också hette. I Herkules första A-lag spelade Åke som också representerade IFK Malmö i fotboll och div 2, som jag tror att det hette då och Per-Ivan som spelade handboll i IFK Malmö. Leif Svensson, säker center, var senare Ordförande i Malmö Kappsimningsklubb. Storverket att bygga upp klubben utfördes av Anders Hall och jag hoppas verkligen att Malmö Stad gett honom den förnämsta medaljen för det. Sista åren med Herkules gav jag tillbaka lite för de fantastiska ungdomsåren och tränade ungdomslag, både pojkar och flickor. Pojklaget gick till det som idag kallas Final Four i Stockholm och utan bäste spelaren Tommy, som senare kom att spela några matcher i svenska landslaget förlorade vi semifinalen mot Solna med en poäng. Solna, som senare vann finalen ganska så överlägset. Från flicklaget jag tränade kom tre spelare att göra resan till högsta divisionen.

Med ovanstående rapsodiska lilla berättelse vill jag ha sagt att jag är lite bevandrad i lokaliteterna, som redan då var få och små, att idrotten var gränslös så tillvida att man gjorde allt möjligt samtidigt och tillsammans och för få det att gå ihop så hjälptes man åt. Viktigast ändå var nog den extra tilldelningen av det flogistonliknande medel som Schopenhauer på sin tid kallade vilja.

En ung pojke kunde träna många timmar i veckan på den tiden. Ofta kanske för att han inte hade något annat att göra, det var trångbott hemma och ofta varje dag två sporter. Så var det i mitt fall. Och inte så åt man en massa skräp som satte ner prestationen. Heller.

Så med ytterligare  ovanstående i åtanke återvänder vi till dagens gymnastiska debatt. Naturligtvis är det helt förkastligt att ta för givet att en femåring utan förberedande träning ska platsa i en specialgrupp av vilket slag det vara må. TBG, som man sa förr. Men visst är det bra att Sydsvenskan belyser också denna del av verkligheten. För att förstå problemet så måste man sätta det i sitt sammanhang och i det här fallet, som i så många andra, gäller flera sammanhang.

Det första sammanhanget är Föreningen. Som klart framgår av Hemsidan så är GK Motus-Salto en mycket välskött förening, med jämställdhetsplan, integrationsplan, drogpolicy, ledarpolicy, huvudpolicy och sunt förnuft. Här kan ingen Bidragsbyråkrat ha något att använda. Dock kan man invända att det verkar lite för kalkerat och att noggrannheten därvidlag inte varit 100%.  Att alkohol är tillåtet på föreningsfester och att pedofil- och psykopatpolicy saknas får val anses förvånande men är alls inte otillåtet. I Sverige. Det finns länder där sådana förhållningsregler är obligatoriska för idrottsorganisationer. För en idrottsungdom som tränar 25-30 timmar i veckan torde föreningfesten också bli introduktionstillfället för alkohol och enligt en högst vetenskaplig dansk undersökning är 10% av ungdomledarna pedofiler. (Jag vet att det är anses otillbörligt att nämna det, men så är det.)

Klubben är mycket tydlig i sin elitinställning och deklarerar i sin huvudpolicy:

”Chefstränarna ansvarar för gymnasternas placering som bygger på gymnastens:

• Ålder
• Kunskaper
• Förutsättningar
• Vilja
• Målsättning

Det är ledaren som har kunskapen och erfarenheten att kunna placera gymnasten i en lämplig grupp, där hon eller han kan utvecklas utifrån den egna förmågan på bästa sätt. Allt eftersom gymnasten utvecklas bör han/hon flyttas till annan lämpligare grupp, där gymnasten kan erbjudas träning anpassad efter hans/hennes förutsättningar, motivation och målsättning.
Gymnasten får ett antal testträningar för att ledaren ska kunna avgöra om det är rätt grupp. När gymnasten enligt ledaren bör byta grupp ska detta ske i samförstånd och samråd med gymnast och förälder. Om man inte blir eniga är det chefstränaren som fattar beslut.”

Och vidare i annonsen till gruppen som Sydsvenskan uppmärksammar.

”MANLIG ARTISTISK GYMNASTIK

Hösten 2009 kommer vi att starta en ny pojkgrupp för pojkar födda 2003 och 2004.

Välkomna till oss: Söndagen den 23/8 kl. 14.30

Denna dag kommer vi att testa styrka, smidighet och koordination. Antalet platser i den nya gruppen är begränsat, för övriga erbjuder vi en plats i någon av våra barngrupper.

Är ni intresserad av att veta mer om Manlig Artistisk gymnastik - gå in på hemsidan under GRUPPER och MANLIG AG.”

Inte mycket att orda om egentligen, eller hur. Gymnastikförbundet har publicerat ett uttalande som väl får anses vara officiellt

Det andra sammanhanget är föräldern. Den förfördelade föräldern ville i första kontakten med klubben ändra hela grundordningen. Föräldern tyckte att det är bra med elit men inte med kriterier. Vi pratar här om en ideell medlemsstyrd förening och en förälder till nytillkommen ej ännu medlem.  ??? Jag tror uppriktigt sagt att den anonyma föräldern inte har en aning om hur den här delen av verkligheten fungerar, att barnet har medborgerlig rätt att ta del av något som inte finns.

Ett tredje sammanhang är barnet. I Reggio Emilia säger man att ett barn har hundra språk och jag säger att efter första klass i skolan så har det högst två kvar och håller redan på att förbereda medelålderns ryggproblem genom det krampaktiga sättet att hålla blyertspennan på. Kanske är artistisk gymnastik ett av språket. Om detta vet inte vetenskapen.  Fem år kan låta tidigt men balansekvilibristiken hos barnet utvecklas huvudsakligen vid ungefär två och ett halvt års ålder. Detta vet vetenskapen. Salto är med andra ord sent på det och kan inte mycket mer än välja ut dem som hystats och snurrats mest. En svensk normalårgång är cirka 100.000 barn och 8 av dem ska pröva på Saltos barnelitträning och kanske en fjärdedel av en når till vuxenelit.

Ett fjärde sammanhang är vetenskapen som just har uttalat sig.

-o-

Med ovanstående gamla inlägg som låg väsenslöst i utkastsposten vill jag inte ha så mycket sagt mer än att man inte måste ha en åsikt om allt, att verklighetens flod meandrar sig fram över många sammanhang och att det faktiskt händer nya saker hela tiden. Dumma som ännu dummare. Ja och så att länkarna försvinner med tiden, både i det egna livet och i bloggosfären. Det är många som kämpar på och inte så få som försvinner. Också minnen! Ingenting är, allt blir. Panta rei. Tiden flyter på. Alliterationen i rubriken är från gymnastiken och handlar om att så kunde man roa sig på den tiden. Kanske var det allt snurrande som gjorde att det hakade upp sig i artikulationen helt naturligt . För att jämföra lite mellan nu och då så medan voltträningen kom efter genomförd grundträning några terminer då så lägger man på volterna nästan direkt första terminen nu, som för övrigt vänder sig till mycket yngre disciplar. För att få fartkänslan, säger tränarna och kanske för att sortera tidigt säger jag. Hade vi tränat räck i kortbyxor första terminen så hade jag förmodligen slutat sett mig om efter något annat direkt. Det sved så i knävecken att jag minns det fortfarande. Jag var alltså med i marginalen vid bildandet av tre nya klubbar tidigt 1960-tal och det är ju idrottshistoriskt lite intressant i sig. Elller?

Det kan vara värt en längre drapa

Gösta hade hela tiden med spänd uppmärksamhet följt det intressanta samtalet. Då han nu såg sin fader bragt i trångmål, ansåg den flitige gossen tiden vara inne att själv deltaga i meningsutbytet. Därför reste han sig blygsamt rodnande, och sade: Jag tror nog att min fader vet vad politik är, tv det vet ju till och med jag, som är så liten.

- Vad menar du då, att det är? sade han.

-Jo, svarade Gösta med en säker röst, det är ett trestavigt ord, som består av trenne självljud och fyra medljud. Dess etymologiska ursprung är grekiskt och dess betydelse är statskonst. I uttalanden det oriktigt, då I saden pol’tik ty det heter politik.

Sedan han sagt detta, upphörde tvisten som med ett åskslag.

(Från den stunden uppmuntrade fadern Göstas flit.)

Moral: Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

Artikeln handlar om Kalis Lloyd, en fantastiskt duktig basketspelare med siktet inställt på WNBA, som faktiskt som tolvåring tränade och representerade kvartersklubben Chirseberg Cherries som då också samarbetade med ett av Sveriges bästa damlag – EOS/Malbas. På några rader beskrivs hur Kalis lockades att spela i Malmöklubben Malbas istället för Danska Virum. Men så var det inte alls.

Kalis bodde på Söderkulla och gick också i skolan där och kombinerade sina danska framgångar med att en tid spela med det några år äldre tjejerna i Kirsebergslaget. Det var en bra miljö för henne då Cherriessarna, omskrivna flera gånger i Sydsvenskan och också i 305; Svenska Basketbollförbundets tidning,  vann Skåneserien det året och sju spelare fick representera Skånelaget och då laget tränade i Helenholms Sporthall samtidigt med EOS/Malbas kunde det väl knappast bli bättre. Kan man tycka.

Nåväl;

1) Mästervärvaren själv skriver att han inte på något sätt är inblandad men att han läst artikeln.

2) En EOS/Malbas-spelare skriver att hon också reagerade då hon första gången läste intervjun då hon mycket väl mindes Kalis på plats på Heleneholm och att hon också stannade kvar och pratade efter träningarna ibland, men att hon inte brytt sig mera.

3) Klubbens artikelansvarige? skriver att så framställdes det och alla kan vi vara stolta över Kalis.

Nåja.

Meningen med min kommentar var få ändring på en felaktighet men i stället för att iakkta god nettikett så väljer nummer 3) att blockera bloggen. Genom sitt förfarande markerar den Malbasansvarige att det är något kymigt här!  Så här kommer min kommentar in extenso:

Nä men oj då. Det här var ju inte sant. Kalis spelade i Chirseberg Cherris F86, som för övrigt vann sin Skåneserie, när Anders Isberg på vanligt Malbasmanér tjatade över henne till sitt flicklag. Att Kalis spelade med Chirseberg berodde mycket på att mamma Helen också hade Claes Eriksson som tränare i samma ålder. 1975 tror jag det var.

-o-

Men det var olika svar. Människor som läser en artikel, eller som i det här fallet, en invändning mot en artikel, läser in olika saker. Och därför är det så viktigt att det som står i artikeln är riktigt.  Vad skall annars goda värderingar bygga på? En akademisk uppsats eller ens avhandling behöver inte vara riktig, däremot så måste den vara konsistent; den måste hänga ihop. Det hela är som sig bör en filosofisk fråga. Birgitta Trotzigs i förra inlägget nämnda förord handlar om det konstnärliga uttrycket i moderniteten eller som man säger modernismen. Till moderniteten hör också skammen som härskande styr- och reglerteknik i mentaliteten. Det kan vara allt svårare att förstå i ett samhälle med andra ekonomiska grundvalar där den individuella skulden kommer att dominera. Skammen precis som Skulden är olika allt efter tillämpning och vi befinner oss i en historisk övergångsfas där varken skuld eller skam är överordnat- Ke se ra. Går det så går det. Inget betyder något. Då blir detaljen plötsligt viktig som bärare av något som kan ha betydelse.

Det kan vara svårt att förstå för en sportnisse men ”se det så här” som Partiordförande Persson brukar säga när han vill styra upp en fråga: USA som av gammal hävd brukade vinna alla basketbollturneringar runt om i världen där man fick vara med; sporten är ju trots allt uppfunnen i landet, gjorde det plötsligt inte längre. I VM-turnering efter VM-turnering så hamnade man bara femma, sexa eller sjua och blev alltså utslagna i varje kvartsfinal man avancerat till. Vad var fel? Landet tog sig samman och började fundera och naturligtvis så kom det fram många svar men man enade sig om det stora. Basketen hade av showmässiga krav i det kommersiella NBA tappat sin karaktär. Spelarna var fortfarande världens bästa men man spelade inte världens bästa basket längre. Resultaten var talande om helheten och statistiken svarade med detaljerna. Den internationella basketen använde fler passningar för att göra poäng och skottprocenten sjönk drastiskt i det amerikanska umgänget med övriga. Javisst! Det är inget konstigt med det. Basketboll är en lagsport. Det har det alltid varit. Det är så basket ska spelas. Men kanske inte nu längre. i USA. Något som var tydligt var hur pointguardens roll förändrats. Pointguarden gjorde hellre egna poäng än passade bollen. Det går inte. Den detaljen får vi ändra på. Redan Phil Jackson hade ju lyckats få Michael Jordan att förstå att ska laget – Chicago Bulls – vinna så måste hela laget vara med i matchen. Så blev det, Michael lyssnade och Bulls vann, och vann, och vann och Michael Jordan gjorde ännu fler poäng men han blev också NBA:s bäste försvarsspelare. Mycket svett och vann har flutit under broarna sedan dess och nu är USA tillbaka på världens topp.

Detaljen och karaktären är viktig. Mycket är underförstått och outtalat i karaktären – som att man inte ljuger i artiklar utan att det slår tillbaka på sannfärdigheten överhuvudtaget och inte heller värvar den stora klubben sönder den mindre klubbens lag utan att på så sätt faktiskt slå undan benen på sig själv. Tids nog kommer de bättre spelarna alltid att söka sig till de bättre lagen och de i slutändan bästa spelarna har alla börjat i mindre klubbar. En klubb som ljuger och inte uppfostrar sina egna spelare kan aldrig komma på topp. Så är det bara!